Cattie

Nea sover på mormor.


Nea har precis fyrat av ett leende.


Nea ler stort.


Ligger och tittar i sitt lilla gym.


Slänger in en bild från Dagen D också. Här står jag och koncentrerar mig på en värk.


Här sitter jag och kör varannan mat, varannan lustgas.

För typ en halvtimme sen fyllde Nea tre veckor. Det är så dubbelt. Å ena sidan känns det som att det är flera år sen jag låg där och hade ont, men samtidigt känns det som att det var igår. Men lagom till hennes "födelsedag" tänkte jag lägga upp lite bilder på hennes första tre veckor i livet.

Visst har jag skapat en perfekt liten flicka? Det är inte klokt vad oförskämt stolt man kan vara.

Hon har precis fått mat och somnat om, så nu ska jag ta och röja lite här. Det är sjukt hur mycket man kan städa utan att det händer ett skit med röran här hemma.

Micke jobbar och jag sitter här med en nymatad liten prinsessa i liften bredvid mig. Sitter och tänker på hur fort tiden går. Hon är bara 12 dagar gammal men det känns redan som att hon har varit hos oss jättelänge. Tänker på den där söndagen när hon kom till oss.

Allt började klockan 06.30 på morgonen. Jag gick upp och kissade och när jag reste mig upp fick jag den första värken, men det förstod jag inte då. Jag vågade inte riktigt hoppas att det var värkarna som satt igång, men det gick inte att somna om så jag satte mig i soffan för att inte väcka Micke. Efter ett tag började jag förstå att det var värkar jag hade för dom kom och gick med ungefär 7-10 minuters mellanrum. Så vid nio väckte jag Micke som skulle spela fotboll. Jag sa att jag trodde att jag fått värkar, men jag tyckte han kunde åka och spela ändå för det här skulle ju ta tid. Micke gick upp och vi åt lite frukost. Jag kunde inte sitta ner när jag fick en värk, så det blev en stående frukost för min del.

Jag gick och la mig i badkaret en stund. Det var mest jobbigt först för det var hemskt att ligga ner, men när jag ställde mig upp och duschade magen blev det lite bättre. Samtidigt skrek jag "NU" och "STOPP" till Micke så han kunde klocka värkarna (jag hade bett honom att inte spela någon fotboll för det gjorde så ont så jag behövde honom hemma). Dom kom ganska tätt, 2-5 minuter mellan varje, så Micke ville ringa till förlossningen, vilket vi gjorde vid halv elva. Där fick vi rådet att stanna hemma ett tag till, tills det blev outhärdligt att vara hemma längre.

Kvart över tolv ringde vi till förlossningen igen, för då skrek jag efter lustgas. Micke ringde och förvarnade, och ringde efter en sjuktaxi. En timme skulle det ta att skicka en bil. Jag sprang runt och packade det sista i väskorna som skulle med. Ungefär kvart över ett var bilen här. Vidrig bilresa, jag ville ju stå upp under värkarna och det är ju ganska svårt fixat i en bil, och han körde ryckigt i kurvorna så jag ville dö.
Kvart i två blev vi inskrivna på förlossningen, då låg jag med CTG på magen. Barnmorskan gjorde en undersökning och jag var öppen 4 cm.

Vi fick ett rum och jag fick ta ett bad igen. Jag stod upp den här gången också och snurrade runt runt när jag fick värkar. Badade inte så himla länge, blev varm och hungrig så jag gick upp. Vid fyra fick jag mat och lustgas. Varvade en tugga mat med några andetag i masken medan Micke knäppte kort och skickade MMS, haha.

Barnmorskan gjorde en ny undersökning vid halv fem och ingenting hade hänt. Huvudet var rörligt och jag hade inte öppnat mig mer. Eftersom huvudet var rörligt ville hon kontakta en läkare för att göra en undersökning, så dom kunde ta hål på hinnorna och låta vattnet gå. Hon kontaktade läkaren 16.50, 10 minuter senare kom hon och undersökte mig. Då var jag helt plötsligt öppen 6 cm och huvudet var inte rörligt längre. Så dom skrapade hål på hinnorna och vattnet bara forsade ut.

Nånstans mellan 17 och 18 började jag må sjukt illa och sprang och spydde. Bebishuvudet trängde sig igenom den trängsta delen av bäckenet då, så jag var glad att det gick framåt även om jag hatar att spy mer än nånting annat. Halv sju kopplade dom en skalpelektrod på bebishuvudet, men det var jag knappt medveten om. Fick sitta på en pilatesboll och det minns jag att det var ganska skönt, men jag var ganska bort vid det här laget. Satt och sög i mig lustgas för glatta livet, och alla skrattade åt en massa sjuka saker jag sa.

Från 19.00 och framåt är allt ganska suddigt, jag får ta hjälp av journalen för att minnas allt. Dom fick tappa mig på kiss för det gick inte att kissa när jag hade så ont. Minns att jag fnissade åt att jag kissade utan att kissa, ganska knasig känsla.

Jag fick ligga på sidan i sängen med ena benet i en bygel. Vidrigt, allt som handlade om att ligga ner var hemskt, men det gav mig i alla fall lite vila. Tror att jag somnade i lustgasen, Micke fick väcka mig hela tiden och be mig andas vanlig luft. Stackarn blev rädd när jag var så borta, men det var så skönt för jag kände ingenting.

Vid åtta gjordes en undersökning och jag var öppen 10 cm med en liten kant kvar. Jag hade känt att jag ville trycka på, men det fick jag inte göra. Så jag fick flåsa bort den känslan i lustgasmasken. Barnmorskan berättde att hon skulle gå av sitt pass klockan nio, och då fick jag lite panik för jag tyckte om henne och ville att hon skulle ta ut mitt barn. Plus att jag ville ha bebisen innan det blev ny dag, så jag blev lite stressad. Sjukt att man ens hinner tänka på såna saker när man är mitt uppe i en förlossning.

Klockan nio kom den nya barnmorskan. Hon tog ner mig på jorden genom att berätta att jag minsann bara var öppen 8 cm. Hon ville ha upp mig från sängen och ingen var gladare än jag. Jag hoppade (nåja) upp och hängde mig över ståbordet igen med lustgasen i näven och Micke vid mitt huvud. Han fick inte göra något annat än pussa mig på huvudet tydligen. Stackaren.

Vid kvart i tio frågade barnmorskan om jag inte ville ha spinalbedövning, den ryggbedövning som inte fylls på utan bara värkar i ungefär två timmar. Hon trodde att det skulle dra ut på tiden och ville att jag skulle vila eftersom jag haft täta värkar så länge. Jag tackade ja på en gång för jag var så jävla less. Klockan tio gjordes tydligen en läkarundersökning som jag inte har minsta minne av. Då var jag öppen 9 cm och jag ville trycka på men det fick jag inte. Barnmorskan kom och berättade att det skulle dröja lite med bedövningen för läkaren som skulle sätta den hade något mer akut på gång först.

Sen behövde jag gå på toaletten. Fick hjälp av barnmorskan som fick hålla i alla sladdar, satte mig på toaletten och vek mig i princip dubbel och skrek rakt ut. Barnmorskan sa att det där är ju barnet som vill ut, du behöver inte gå på toaletten. Men det ansåg jag att jag visst behövde, för jag höll ju för fan på att göra i brallan. Men hon drog upp mig därifrån och släpade in mig till sängen igen. Jag fick hålla i två värdelösa handtag som satt helt fel för att ge mig kraft bakom värkarna. Då fick Micke hålla upp min rygg när jag fick värkar men det blev bara fel det också. Det fanns ingen styrka.

Barnmorskan bad Micke hämta en handduk och ta tag i ena änden och ge den andra änden till mig. När jag fick en värk skulle vi ha dragkamp, och jag fick inte längre flåsa bort tryckkänslan utan skulle använda den. Lättare sagt än gjort när man har flåsat i över en timme. Det kändes helt omöjligt att få ut bebisen, det kändes som att den satt helt fast. Då skrämde barnmorskan mig som fan genom att säga att bebisens hjärtljud gick ner, och den MÅSTE ut nu annars kan en försvinna. Jag var på vippen att lägga ner då, för jag var säker på att ungen satt fast. Micke blev livrädd, han sa att han aldrig sett den ansiktsuttrycket på mig förut, han trodde att jag skulle ge upp. Barnmorskan bad Micke trycka på larmknappen så en läkare kunde komma.

Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och tryckte på utav bara helvete och drog i handduken så Micke fick något att göra. (Han som förresten inte fick stå någon annanstans än vid mitt huvud stod nu mitt framför mig och tittade på bebisens huvud! Och han svimmade inte!) Sen tog det inte så många värkar innan jag kände hur hela magen bara blev helt tom. Jag tittade ner och där låg en alldeles liten människa med konstig färg. Jag ville bara att dom skulle få ungen att skrika men dom bara la den på mitt bröst och visade vad vi fått för något. Sen gnuggade dom med handdukar och då kom skriket. Och då kunde jag andas ut och fatta att vi fått en liten tjej. En pytteliten, alldeles sammetsmjuk liten flicka. 22.51 var klockan den 27 september 2009, när vår lilla dotter kom till den här världen.

Läkaren kom in, men det var ju lite sent. Barnmorskan hade tänkt ta hjälp av sugklocka, men jag hann ju samla mig och trycka tills jag blev blå i ansiktet innan läkaren hann komma. Micke fick klippa navelsträngen och han var alldeles lycklig. Jag kände mig jättekonstig. Fattade inte vad jag just hade gjort och att hon äntligen äntligen var här.

Hon fick ligga och suga lite på tutten medan vi låg och tittade på henne. Samtidigt som barnmorska och läkare fixade med moderkaka och stygn och allt annat som skulle fixas. Tror jag blev tappad på kiss en gång till också. Allt det där var skitjobbigt när hon nu låg där. Ville bara vara ensam med min lilla familj, men fattade ju att det var tvunget att göras.

När det väl var klart fick vi vara ensamma i nästan två timmar och det var då vi började bomba folk med samtal, SMS och MMS. Två oerhört lyckliga och stolta föräldrar som väckte halva Sverige för att berätta att vår prinsessa hade kommit. Sen fick vi mackor och kaffe/varm choklad. Det godaste jag ätit och druckit i hela mitt liv.

Micke fick klä på henne hennes första kläder medan jag tog en underbar dusch. Sen kröp vi ner i sängarna alla tre och min första natt som mamma började. Fick inte en blund i ögonen för lillan ville inte sova någon annanstans än på sin mamma.

Nu börjar hon vakna till liv här bredvid så jag ska mata henne och sen ska vi nog gå till affären och köpa oss lite frukost till imorgon.

I söndags, den 27 september 2009 klockan 22.51 kom vår lilla prinsessa till världen. Hon vägde 3245 g och var 48 cm. Nu har vi nyss kommit hem och nyblivna pappan fyller år så jag skriver mer när jag kan.

Vi är världens lyckligaste och stoltaste föräldrar, hjärtat svämmar nästan över just nu. Hör av mig igen när jag kan!

Det är väl klart att jag inte trodde att vi skulle pricka in rätt datum. Så i förrgår när inget hände fattade jag att jag skulle gå över tiden. Men det är ju så vanvettigt jävla tråkigt. Det händer ju ingenting, och ingenting kan man planera för man vet inte när bebisen behagar komma till världen. Vill ju inte åka hem till någon och spilla fostervatten i nåns soffa/på nåns golv heller. Känns ju som att det skulle vara lite taskigt.

Så jag vilar. Och finputsar alla väldigt välstädade ytor. Vilar lite till. Väntar på att Micke ska komma hem från jobbet. Kollar på Tv. Sover. Och så går det runt runt. 

Nu får vi ju se när den ploppar ut men jag räknar i alla fall med att gå minst en vecka till, så lite känningar har jag. Nu ska jag gå och äta lite flingor.

Idag vaknade vi sent. Det är helt sjukt hur mycket jag kan sova nu, nästan som i början av graviditeten. Så länge jag springer upp och kissar med ett par timmars mellanrum så kan jag sova tolv timmar utan problem. Och dessutom ta mig en tupplur under dagen.

Vi gick upp och åt, sen kröp vi ner i sängen en stund igen och nu är Micke på jobbet. Jag ska slå in hans presenter, dammsuga och ta ett varmt bad och tvätta håret. Sen ska jag klippa av naglarna. Det börjar bli dags nu känner jag, vill inte riva sönder min lilla bebis när den kommer.

Men just nu känns det inte som att det någonsin kommer komma någon bebis. Det är inte beräknat förrän imorgon ju, men det känns ändå som att det aldrig kommer starta. NÅT borde väl hända? Nåt litet bara? Som det är nu har jag bara massa sammandragningar, men dom är varken regelbundna eller starka.

Var hos barnmorskan igår också, förhoppningsvis för sista gången. Fick ny tid den femte oktober men hon var säker på att vi inte skulle hinna ses då. Och det hoppas jag verkligen att hon har rätt i. Allt såg bra ut som vanligt i alla fall. Hjärtljuden låg på 132 slag/minut i snitt. Hon tyckte den verkade vilja vila och det tror jag också. Bebis är pigg på nätterna och morgontrött precis som sina föräldrar. Magmåttet skilde sig inte från förra gången, men det är ju för att bebis har fixerat sig nu, för det kunde hon känna minsann. Dock kan man se att magen växt ändå, det är ju bara livmodern och bebis som har sjunkit längre ner. Vilket gör trycket neråt ganska mycket värre än innan. Det känns som att man ska kissa på sig precis hela tiden.

Dags att dra fram dammsugaren nu tror jag, så jag får det gjort.

Nu ska jag berätta om gårdagskvällen i den här lilla familjen. Det skulle egentligen bli en jättemysig kväll efter att jag städat och fixat. Istället blev det fullständigt kaos. Men allt var lugnt fram till halv nio. Då tog jag nämligen på mig ytterkläderna och gick till affären eftersom den stänger klockan nio och vi hade ingen frukost hemma.
Jag gick dit och njöt av att det börjar bli höst, det är så härligt i luften då. Jag köpte det jag skulle ha, tog mina två kassar, en i varje hand, och började min promenad hem.

Jag gick och funderade lite på allt som kommer hända, på hur förlossningen kommer starta, när den kommer starta, hur det kommer kännas. Helt plötsligt tog det tvärstopp mitt i ett steg och jag flög handlöst ner i asfalten. Eftersom jag hade en kasse med mat i varje hand så kunde jag inte riktigt ta emot mig med händerna så magen for ju ner i asfalten. Knäna (särskilt det högra) fick den värsta smällen men sen kom magen.

Allt det här gick ju på en halv sekund och jag fattade absolut ingenting först. Jag tittade ner på mina fötter och såg att båda två satt fast i ett sånt där stelt och jättehårt plastband, ni vet? Om någon sett i affärerna när tidningarna kommer så brukar dom vara ihopbuntade med såna band. För er på jobbet förklarar jag det bäst så här: Såna band som sitter runt bärkassarna, fast ett mycket mindre.

Det är alltså någon jävla idiot som lagt ett sånt band mitt på vägen där folk promenerar. Helt och hållet livsfarligt och såhär i efterhand är jag riktigt jävla förbannad över den grejen. Vem är så JÄVLA dum?

Men just då tänkte jag bara: "Bebisen!" Sen blev jag helt låst, det kändes som jag inte skulle kunna ta mig upp. Började fumla efter mobilen, men kom direkt på att den låg ju hemma i soffan. Då kom robottakterna fram och jag samlade ihop kassarna och började gå, fortare än jag gått på länge, med ett mantra i huvudet: "Jag måste hem, måste ringa förlossningen. Hem. Ringa förlossningen." Tack och lov var det inte så långt hemifrån som jag ramlade så det gick snabbt att ta sig hem. Jag fick inte in nyckeln i låset för händerna bara skakade, men Micke måste ha hört att jag stod och krafsade för han kom och öppnade. Och blev helt ställd. Jag hade barr och små frön på hela jackan och så fort jag klev innanför dörren bröt jag ju ihop totalt och bara grinade.

Stackars Micke fick knappt ur mig ett ord, jag var helt vimsig och visste knappt vad som hade hänt. Till slut fick jag i alla fall ut historien och när jag lugnat mig lite ringde jag till förlossningen där dom sa att vi skulle komma in på kontroll för att kolla så allt var bra. Så vi åkte in.

Jag var helt säker på att det gått åt helvete. Jag vet inte varför man tänker så, men jag bara visste att en liten bebis inte kan bli mosad mellan asfalten och 61 kg mamma i hög fart utan att göra sig illa. Och inte rörde den sig heller.

Vi kom in på förlossningen (och Micke fick följa med in!) och jag fick lägga mig på sängen. Barnmorskan kände på magen och sa "och här sitter huvudet fast också" så jag antar att den har fixerat sig nu. Sen kopplade hon på CTG på min mage och då hörde och såg vi ju direkt att hjärtat slog. Hon ville att vi skulle ligga där i minst en halvtimme så där låg vi och kollade på apparaten. Bebisen vaknade också och blev helt tokig av att ha en massa dosor på magen så då fattade vi ju att allt var okej. Kollade sammandragningarna på maskinen också och dom kom faktiskt ganska regelbundet. Dock är dom inte alls särskilt starka och håller inte i sig länge alls, men ändå!

Sen kom en läkare in och kände på magen och frågade lite om hur länge sen det var jag ramlade och sådär. Och hon ville ha oss där för observation minst till klockan tolv, kanske till och med över natten men det fick jag välja själv. Och jag ville sova hemma i min säng. Hon ville dock att jag skulle kissa innan jag åkte hem för att vara säker på att det inte kom något blod eller så. För då kunde det ju vara något med moderkakan.

Så vid tolv gick jag och kissade och allt var lugnt och vi fick åka hem. Jag var så himla trött. Det tar verkligen på krafterna att oroa sig sådär mycket. Snacka om att bli hysterisk över någon man inte ens har träffat. Visserligen känner jag den ju varje dag men ändå.

Jag fick sova gott i alla fall, med vetskapen att bebis mår bra och att det bara är max tre veckor tills jag är tillbaka där och faktiskt ska träffa den lilla människan. Idag är det lugnt, bortsett från att jag väldigt gärna skulle vilja veta vem som slängt det där bandet på backen, och att mitt knä gör ont så in i helvete. Svullet är det också, det ser ut som att jag har en liten bebismage på knät också haha.

Ber om ursäkt för världens längsta inlägg men det var en lång och händelserik kväll, så jag kan inte riktigt hjälpa det. Nu ska jag vila någon timme innan jag dammsuger lite grann.