Tidningen
http://lt.se/narakara/nyfodda
Vi fick en kallelse idag. Den 26/1 ska Nea vaccineras, tremånaderssprutan, fast dagen innan hon blir fyra månader. Hon ska även bli undersökt av en läkare. Tvåmånadersundersökningen. Dagen innan hon blir fyra månader. Jag har varit ganska arg ett par veckor nu, men idag kom i alla fall kallelsen. Duktiga BVC, jätteduktiga.
Nu ska jag läsa lite i min bok.
2009
Ska försöka sammanfatta mitt 2009 så kort som möjligt, men det var ju ett ganska händelserikt år.
Det rörde sig ganska många tankar i mitt huvud på nyårsafton.
Förra nyårsafton bodde vi fortfarande i ett rum i en lägenhet, tillsammans med en annan människa. Jag snusade fortfarande och vi festade. Jag blev ganska onykter faktiskt. Vi hade precis fått veta att vi fick den här lägenheten. Och det känns som att det var startskottet för allt som hände sen.
Den andra januari slutade jag att snusa. Den 15 januari flyttade vi hit. Den 21 januari (en onsdag) började jag känna aj aj i brösten, men ingen mens ville komma. Fredagen den 23 januari tog jag ett test för säkerhets skull. Och vips, så var hela världen uppochner. Så från att festa, snusa och bo i typ studentlägenhet så sitter jag ett år senare med en liten familj i vår tvåa. Jag har inte festat på ett år (vill inte heller) och idag firar jag ett år som snusfri. Och min dotter är tre månader gammal.
På ett år har jag gått från smal till tjock till ganska smal igen.
Jag blev mamma 2009. Det är helt sjukt. Jag kommer alltid minnas 2009 som Neas år, från början till slut. Vi fick veta att hon skulle komma i slutet av januari, hon kom i september och hon är såklart fortfarande i centrum.
Snart är det ett år sen vi plussade och jag blir knäpp av den tanken. Fan vad fort allt går.
Men jag har haft ett bra år, ett väldigt bra år. Jag njöt av att vara gravid och jag njuter av att vara mamma. Jag och Micke har skapat en liten familj och inget kan vara finare än det.
Orkar inte sammanfatta så mycket mer, det där är det som har dominerat liksom. Nu måste jag laga mat för hon ligger och sover nu.
Nea 2 månader
Nu ska jag fixa lite hemma och bada lillan innan jag åker ner på stan och hämtar mina bröder som kommer idag! Det är väldigt spontant, pappa fixade det bara i förrgår, men jag är så glad för jag saknar dom så mycket. Har inte träffat dom sen Nea bara var en vecka gammal.
Efterkontroll
Hursomhelst. Hon frågade lite om förlossningen, hur jag upplevde den. Jag sa att det gjorde ont (så klart) men att det var skithäftigt och jag längtar redan till nästa. Hon frågade hur det var att vara föräldrar, och det är ju trevligt. Vad fan svarar man på det egentligen? Det är ingenting man direkt sitter och tänker på. "Det är så roligt att vara förälder." Däremot tänker jag väldigt mycket på hur go min lilla prinsessa är och hur mysigt det är att ha henne. Så okej, det är mysigt. Man bara är förälder, det är inte något man (eller i alla fall jag) reflekterar så mycket över.
Sen frågade hon om avslaget har försvunnit, om mensen kommit tillbaka, om jag börjat röka eller snusa, om amningen osv. Hon frågade också om jag haft några problem med stygnen. Hon har hela tiden sagt att jag är så okomplicerad, det är aldrig några problem med nånting och det var det inte den här gången heller.
Fick mäta blodtryck och ta stick i fingret för att kolla blodvärdet också och båda två sakerna var alldeles utmärkta. Fulltankad, som hon kallade mig. Vägde 55 kg nu också, så det är väl bara ett par kilo till innan jag är där jag vill vara. Inte för att jag är så fixerad vid vikten egentligen, huvudsaken är att magen är platt (snart där!) och att mina byxor går att stänga igen.
Sen gjorde hon en snabb gynundersökning också. Hon frågade om jag ville det, och jag tyckte det var bäst. För säkerhets skull. Bara kolla så allt läkt ordentligt och så ville jag veta det viktigaste av allt: Om jag lyckas knipa rätt när jag kniper. Haha.
Hon sa att allt såg så HIMLA fint ut och det ser inte ut som att du ens fått barn, bla bla bla. Jag misstänker att alla som läkt sina bristningar fint får höra det, men det känns ju bra. Och jag är tydligen en hejare på att knipa. Trodde jag skulle göra fel för det är tydligen många som kniper fel, men jag hade fått till det. Skönt som tusan.
Sen var det det här med preventivmedel också. Det är ju många som tar spiral, och hon verkade gilla den idén också. Jag vill inte ha någon spiral, och hon undrade om jag tycker det verkar obehagligt eller så. Men så är det ju inte alls. Jag tycker bara att det verkar dumt att stoppa in en spiral som räcker hur länge som helst och som man måste gå till en barnmorska för att ta ut. För när det är dags för syskon till Nea är det ju betydligt enklare att bara sluta med p-piller. Annars hade jag nog stoppat in p-stav igen.
Hon tyckte jag var rolig som redan funderade på syskon två månader efter förlossningen. Men det är inte dirkekt som att jag tänker börja producera nu snart, jag tycker bara det skulle vara skönt att slippa boka tid hos en barnmorska innan vi börjar jobba på nästa unge.
Fick i alla fall minipiller som jag ska börja med nästa vecka när hon fixat recept på dom. Sen fick vi gå. Cirkeln sluten. Jag har suttit i hennes rum sen i februari när vi pratade mat, alkohol och tobak. Sen har jag varit där väldigt ofta, hon har stuckit mig i mina fingrar, känt, klämt och tryckt på min mage och lyssnat på Neas hjärtljud. Jag har blivit större och större för varje besök, och den här gången var jag typ lika smal som när jag kom dit första gången i typ vecka 8. Helt sjukt.
Otroligt
Vi la henne att sova klockan sju igår kväll. Själv somnade jag en timme senare. Sen vaknade hon halv tolv och åt. Sen vaknade hon ett par gånger till och käkade men somnade om på en gång. Vi gick upp klockan åtta, bytte blöja busade lite och hon fick äta. Nu sover hon igen, men hon får nog inte sova längre än till elva, då ska jag ändå väcka Micke så då kan hon få gå upp också.
Hon sov i alla fall hela natten, så nu kanske kanske att det vänder då?
Operation vända dygnet
Så nu är det rutiner som gäller. Och att hålla henne vaken på dagtid, så hon är hemskt trött på kvällen och sover på natten med undantag för något nattmål mat eller två. Så vi har nog ett par gnälliga dagar framför oss när hon ska vara vaken om dagarna, men sen ska väl dygnet vara vänt förhoppningsvis.
Annars har vi det bra. Hon växer så det knakar, snittar 360 nya gram i veckan ungefär och väger nu ca 5,2 kg. Och det känns, hon är tung nu! Hon börjar snart dra storlek 62 också, det ska bli roligt för det är i dom storlekarna det börjar finnas roliga kläder.
Nu ska jag gå och packa ner alla kläder i storlek 50 så det finns plats i byrån för större storlekar.
Lite bilder
Nea sover på mormor.
Nea har precis fyrat av ett leende.
Nea ler stort.
Ligger och tittar i sitt lilla gym.
Slänger in en bild från Dagen D också. Här står jag och koncentrerar mig på en värk.
Här sitter jag och kör varannan mat, varannan lustgas.
Inte så mycket tid
Jag har i alla fall haft mamma här en sväng, när hon hade höstlov. Hon var här från onsdag till söndag och det var skitmysigt. Fick shoppa med henne som en födelsedagspresent. Blev ett par vinterskor och ett par vantar (fan vad kallt det blir om händerna när man drar vagnen annars!). Mamma fick ha Nea väldigt mycket så nu tror jag att dom är riktigt bra kompisar.
Vi bytte däck på vagnen också, eller cykelnissen fick byta slangar så nu rullar vagnen hur fint som helst.
Sen kom pappa och faster hit i helgen och det var också mysigt. Farmor skulle också följt med men hon blev förkyld och det var ju inte så roligt. Men hon skickade med köttgryta, äppelkaka och farmors goda bullar ändå. Och en supermjuk filt som lillan ska gosa i. Fick även en nalle från min gamla syslöjdsfröken som hon antagligen gjort själv. Och faster köpte oss en bärsele (!) och tre bodysar. Och så lite grejer på Ikea så jag kunde organisera i garderoben. Hur bra som helst!
Nea har börjat le stort och med öppna glada ögon. Det bästa som finns är när man ler mot henne och får världens finaste smajl tillbaka.
Ska passa på att hoppa in i duschen nu innan hon vaknar.
Tre veckor
För typ en halvtimme sen fyllde Nea tre veckor. Det är så dubbelt. Å ena sidan känns det som att det är flera år sen jag låg där och hade ont, men samtidigt känns det som att det var igår. Men lagom till hennes "födelsedag" tänkte jag lägga upp lite bilder på hennes första tre veckor i livet. 
Visst har jag skapat en perfekt liten flicka? Det är inte klokt vad oförskämt stolt man kan vara.
Hon har precis fått mat och somnat om, så nu ska jag ta och röja lite här. Det är sjukt hur mycket man kan städa utan att det händer ett skit med röran här hemma.
När lillan kom till jorden
Micke jobbar och jag sitter här med en nymatad liten prinsessa i liften bredvid mig. Sitter och tänker på hur fort tiden går. Hon är bara 12 dagar gammal men det känns redan som att hon har varit hos oss jättelänge. Tänker på den där söndagen när hon kom till oss.
Allt började klockan 06.30 på morgonen. Jag gick upp och kissade och när jag reste mig upp fick jag den första värken, men det förstod jag inte då. Jag vågade inte riktigt hoppas att det var värkarna som satt igång, men det gick inte att somna om så jag satte mig i soffan för att inte väcka Micke. Efter ett tag började jag förstå att det var värkar jag hade för dom kom och gick med ungefär 7-10 minuters mellanrum. Så vid nio väckte jag Micke som skulle spela fotboll. Jag sa att jag trodde att jag fått värkar, men jag tyckte han kunde åka och spela ändå för det här skulle ju ta tid. Micke gick upp och vi åt lite frukost. Jag kunde inte sitta ner när jag fick en värk, så det blev en stående frukost för min del.
Jag gick och la mig i badkaret en stund. Det var mest jobbigt först för det var hemskt att ligga ner, men när jag ställde mig upp och duschade magen blev det lite bättre. Samtidigt skrek jag "NU" och "STOPP" till Micke så han kunde klocka värkarna (jag hade bett honom att inte spela någon fotboll för det gjorde så ont så jag behövde honom hemma). Dom kom ganska tätt, 2-5 minuter mellan varje, så Micke ville ringa till förlossningen, vilket vi gjorde vid halv elva. Där fick vi rådet att stanna hemma ett tag till, tills det blev outhärdligt att vara hemma längre.
Kvart över tolv ringde vi till förlossningen igen, för då skrek jag efter lustgas. Micke ringde och förvarnade, och ringde efter en sjuktaxi. En timme skulle det ta att skicka en bil. Jag sprang runt och packade det sista i väskorna som skulle med. Ungefär kvart över ett var bilen här. Vidrig bilresa, jag ville ju stå upp under värkarna och det är ju ganska svårt fixat i en bil, och han körde ryckigt i kurvorna så jag ville dö.
Kvart i två blev vi inskrivna på förlossningen, då låg jag med CTG på magen. Barnmorskan gjorde en undersökning och jag var öppen 4 cm.
Vi fick ett rum och jag fick ta ett bad igen. Jag stod upp den här gången också och snurrade runt runt när jag fick värkar. Badade inte så himla länge, blev varm och hungrig så jag gick upp. Vid fyra fick jag mat och lustgas. Varvade en tugga mat med några andetag i masken medan Micke knäppte kort och skickade MMS, haha.
Barnmorskan gjorde en ny undersökning vid halv fem och ingenting hade hänt. Huvudet var rörligt och jag hade inte öppnat mig mer. Eftersom huvudet var rörligt ville hon kontakta en läkare för att göra en undersökning, så dom kunde ta hål på hinnorna och låta vattnet gå. Hon kontaktade läkaren 16.50, 10 minuter senare kom hon och undersökte mig. Då var jag helt plötsligt öppen 6 cm och huvudet var inte rörligt längre. Så dom skrapade hål på hinnorna och vattnet bara forsade ut.
Nånstans mellan 17 och 18 började jag må sjukt illa och sprang och spydde. Bebishuvudet trängde sig igenom den trängsta delen av bäckenet då, så jag var glad att det gick framåt även om jag hatar att spy mer än nånting annat. Halv sju kopplade dom en skalpelektrod på bebishuvudet, men det var jag knappt medveten om. Fick sitta på en pilatesboll och det minns jag att det var ganska skönt, men jag var ganska bort vid det här laget. Satt och sög i mig lustgas för glatta livet, och alla skrattade åt en massa sjuka saker jag sa.
Från 19.00 och framåt är allt ganska suddigt, jag får ta hjälp av journalen för att minnas allt. Dom fick tappa mig på kiss för det gick inte att kissa när jag hade så ont. Minns att jag fnissade åt att jag kissade utan att kissa, ganska knasig känsla.
Jag fick ligga på sidan i sängen med ena benet i en bygel. Vidrigt, allt som handlade om att ligga ner var hemskt, men det gav mig i alla fall lite vila. Tror att jag somnade i lustgasen, Micke fick väcka mig hela tiden och be mig andas vanlig luft. Stackarn blev rädd när jag var så borta, men det var så skönt för jag kände ingenting.
Vid åtta gjordes en undersökning och jag var öppen 10 cm med en liten kant kvar. Jag hade känt att jag ville trycka på, men det fick jag inte göra. Så jag fick flåsa bort den känslan i lustgasmasken. Barnmorskan berättde att hon skulle gå av sitt pass klockan nio, och då fick jag lite panik för jag tyckte om henne och ville att hon skulle ta ut mitt barn. Plus att jag ville ha bebisen innan det blev ny dag, så jag blev lite stressad. Sjukt att man ens hinner tänka på såna saker när man är mitt uppe i en förlossning.
Klockan nio kom den nya barnmorskan. Hon tog ner mig på jorden genom att berätta att jag minsann bara var öppen 8 cm. Hon ville ha upp mig från sängen och ingen var gladare än jag. Jag hoppade (nåja) upp och hängde mig över ståbordet igen med lustgasen i näven och Micke vid mitt huvud. Han fick inte göra något annat än pussa mig på huvudet tydligen. Stackaren.
Vid kvart i tio frågade barnmorskan om jag inte ville ha spinalbedövning, den ryggbedövning som inte fylls på utan bara värkar i ungefär två timmar. Hon trodde att det skulle dra ut på tiden och ville att jag skulle vila eftersom jag haft täta värkar så länge. Jag tackade ja på en gång för jag var så jävla less. Klockan tio gjordes tydligen en läkarundersökning som jag inte har minsta minne av. Då var jag öppen 9 cm och jag ville trycka på men det fick jag inte. Barnmorskan kom och berättade att det skulle dröja lite med bedövningen för läkaren som skulle sätta den hade något mer akut på gång först.
Sen behövde jag gå på toaletten. Fick hjälp av barnmorskan som fick hålla i alla sladdar, satte mig på toaletten och vek mig i princip dubbel och skrek rakt ut. Barnmorskan sa att det där är ju barnet som vill ut, du behöver inte gå på toaletten. Men det ansåg jag att jag visst behövde, för jag höll ju för fan på att göra i brallan. Men hon drog upp mig därifrån och släpade in mig till sängen igen. Jag fick hålla i två värdelösa handtag som satt helt fel för att ge mig kraft bakom värkarna. Då fick Micke hålla upp min rygg när jag fick värkar men det blev bara fel det också. Det fanns ingen styrka.
Barnmorskan bad Micke hämta en handduk och ta tag i ena änden och ge den andra änden till mig. När jag fick en värk skulle vi ha dragkamp, och jag fick inte längre flåsa bort tryckkänslan utan skulle använda den. Lättare sagt än gjort när man har flåsat i över en timme. Det kändes helt omöjligt att få ut bebisen, det kändes som att den satt helt fast. Då skrämde barnmorskan mig som fan genom att säga att bebisens hjärtljud gick ner, och den MÅSTE ut nu annars kan en försvinna. Jag var på vippen att lägga ner då, för jag var säker på att ungen satt fast. Micke blev livrädd, han sa att han aldrig sett den ansiktsuttrycket på mig förut, han trodde att jag skulle ge upp. Barnmorskan bad Micke trycka på larmknappen så en läkare kunde komma.
Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och tryckte på utav bara helvete och drog i handduken så Micke fick något att göra. (Han som förresten inte fick stå någon annanstans än vid mitt huvud stod nu mitt framför mig och tittade på bebisens huvud! Och han svimmade inte!) Sen tog det inte så många värkar innan jag kände hur hela magen bara blev helt tom. Jag tittade ner och där låg en alldeles liten människa med konstig färg. Jag ville bara att dom skulle få ungen att skrika men dom bara la den på mitt bröst och visade vad vi fått för något. Sen gnuggade dom med handdukar och då kom skriket. Och då kunde jag andas ut och fatta att vi fått en liten tjej. En pytteliten, alldeles sammetsmjuk liten flicka. 22.51 var klockan den 27 september 2009, när vår lilla dotter kom till den här världen.
Läkaren kom in, men det var ju lite sent. Barnmorskan hade tänkt ta hjälp av sugklocka, men jag hann ju samla mig och trycka tills jag blev blå i ansiktet innan läkaren hann komma. Micke fick klippa navelsträngen och han var alldeles lycklig. Jag kände mig jättekonstig. Fattade inte vad jag just hade gjort och att hon äntligen äntligen var här.
Hon fick ligga och suga lite på tutten medan vi låg och tittade på henne. Samtidigt som barnmorska och läkare fixade med moderkaka och stygn och allt annat som skulle fixas. Tror jag blev tappad på kiss en gång till också. Allt det där var skitjobbigt när hon nu låg där. Ville bara vara ensam med min lilla familj, men fattade ju att det var tvunget att göras.
När det väl var klart fick vi vara ensamma i nästan två timmar och det var då vi började bomba folk med samtal, SMS och MMS. Två oerhört lyckliga och stolta föräldrar som väckte halva Sverige för att berätta att vår prinsessa hade kommit. Sen fick vi mackor och kaffe/varm choklad. Det godaste jag ätit och druckit i hela mitt liv.
Micke fick klä på henne hennes första kläder medan jag tog en underbar dusch. Sen kröp vi ner i sängarna alla tre och min första natt som mamma började. Fick inte en blund i ögonen för lillan ville inte sova någon annanstans än på sin mamma.
Nu börjar hon vakna till liv här bredvid så jag ska mata henne och sen ska vi nog gå till affären och köpa oss lite frukost till imorgon.
Min vackra lilla dotter
Nea Eva Johanna. Världens finaste flicka, dotter till världens stoltaste föräldrar.
Jag kommer nog skryta lite framöver, men det har jag förtjänat!
Är hon inte helt underbar?
Välkommen till världen!
I söndags, den 27 september 2009 klockan 22.51 kom vår lilla prinsessa till världen. Hon vägde 3245 g och var 48 cm. Nu har vi nyss kommit hem och nyblivna pappan fyller år så jag skriver mer när jag kan.
Vi är världens lyckligaste och stoltaste föräldrar, hjärtat svämmar nästan över just nu. Hör av mig igen när jag kan!
Boring
Det är väl klart att jag inte trodde att vi skulle pricka in rätt datum. Så i förrgår när inget hände fattade jag att jag skulle gå över tiden. Men det är ju så vanvettigt jävla tråkigt. Det händer ju ingenting, och ingenting kan man planera för man vet inte när bebisen behagar komma till världen. Vill ju inte åka hem till någon och spilla fostervatten i nåns soffa/på nåns golv heller. Känns ju som att det skulle vara lite taskigt.
Så jag vilar. Och finputsar alla väldigt välstädade ytor. Vilar lite till. Väntar på att Micke ska komma hem från jobbet. Kollar på Tv. Sover. Och så går det runt runt.
Nu får vi ju se när den ploppar ut men jag räknar i alla fall med att gå minst en vecka till, så lite känningar har jag. Nu ska jag gå och äta lite flingor.
Där satt den!
SSK som i princip består av små bebisar som man knappt vet namnen på, och om man vet namnen på dom så är det för att dom har spelat fotboll med lillebror liksom. Det känns ju inte som ett stabilt SSK.
Därför blev jag ganska lycklig när dom gjorde 1-0 i första perioden. Dock vet jag ju bara alltför väl att 57 minuter är väldigt mycket tid i ishockey och att LHC knappast behöver ens hälften för att vända matchen. Och visst kvitterade dom. Visserligen tog det halva matchen, men dom kvitterade och det var Jocke Jävla Eriksson som gjorde det. Han jublade tydligen inte, men det såg jag inte för jag tittade bort och spydde i papperskorgen när jag hörde hans namn.
1-1 var jag inte missnöjd med efter två perioder. Det kunde ha gått mycket värre. Jag var rädd att det skulle bli en repris på 1-11-förlusten den där gången mot det där laget från Göteborg. Då är 1-1 faktiskt ganska trevligt t om. När jag satte mig och slog in paket och tittade på matchen igen gjorde SSK 2-1 genom en kanadensare vid namn Yannick Lehoux (jag blir alltid chockad när Yannick inte efterföljs av Tregaro). Jag visste inte vad jag skulle göra. Fyra minuter in i perioden och vi leder. Igen! Fantastiskt.
När det inte hände så mycket mer, bortsett från att LHC bara drog på sig en massa utvisningar så kändes det knappt ens nervöst. Knappt ens nervöst. När tänkte jag så senast? SSK fortsatte trycka på, även om dom hade ett värdelöst power play. Dom backade inte hem och väntade på en kvittering utan dom fortsatte faktiskt framåt. Det var nästan vackert.
Dom vann. Dom vann, dom vann, dom vann. Premiärmatch. Mot Linköping. Som jag hatar. Dom vann. Om det var EN ENDA match dom skulle vinna i år så var det den här. Och det var den jag trodde dom aldrig skulle klara att vinna.
Tack Bjurling för att du var BB King i mål idag. Och sen ett tack till Klasen, för han var först hemåt när Mårtensson (tror jag) kom fri i första perioden. Inte nog med att han för först på plats i försvaret, han gjorde en så enormt fin brytning bakifrån, han bara stack in klubban under Mårtenssons och mitt i den sistnämndas dragning petade han undan pucken. Linus Klasen av alla människor. Som någon skrev på forumet: Det är redan en klassiker.
Jag ska inte dra för höga växlar på det här. Jag tror fortfarande att den här säsongen kommer bli väldigt svår. Psyket kan nog lätt ta stryk på smågrabbarna när förlusterna börjar rada upp sig. Men det började fenomenalt. Och jag ser redan skillnad på spelet nu om man jämför med förra säsongen.
Jag kommer sova som en prinsessa inatt.
Periodpaus
Nu sitter jag bara och väntar på en kvittering.
